Pappa är död

Det har gått två dagar nu, men jag kan fortfarande inte fatta det.

Pappa är död. Pojkarnas morfar. Helt plötsligt finns han inte mer och jag kommer aldrig mer att få träffa honom och inte pojkarna heller. Sixten kommer aldrig att få lära känna sin morfar. Det var min bror som ringde. Vilka hemska ord att höra. Pappa är död! Han var ju bara 65 år, då ska man inte dö.

Han var ute i skogen med skidorna på morgonen och skulle kolla rävfällan men kom aldrig tillbaka. Hans fru Kerstin hittade honom. Troligtvis var det hjärtat eftersom det gick så snabbt, han hann ju inte ens ringa efter hjälp. Vi var in till sjukhuset och fick se honom och ta farväl. Det kändes bra att få göra det, det overkliga blev lite mer verkligt.

Han var så fin, han såg ut som att han låg och sov. Fridfull. Men blek. Jag strök honom över hans lurviga skägg, då kändes det inte lika mycket att han var kall.

Senare samma dag fick både jag, Mats och Ivar magsjuka. Viktor var ju redan sjuk. Så jag har gråtit och kräkts om vartannat. Och druckit vatten i små små klunkar, för munnen har varit som ett sandpapper. Sixten var onöjd hela kvällen och natten, som han inte brukar vara och till slut så provade vi att ge honom ersättning i flaska och det tog han. Sedan låg han på kudden helt stilla och bara njöt. Så han var nog hungrig. Jag vet inte om det var chocken eller magsjukan som gjorde att mjölken sinade. Kanske båda. Det behövdes bara ersättning den natten i alla fall, sedan har det gått bra. Mamma var här och hjälpte oss båda dagarna, det var skönt. Redan i går så släppte magsjukan för både mig och Mats, så nu gäller det bara att bli fri från smittan.

I dag på eftermiddagen har det känts lite lättare att finnas till. Skönt att inte gråta hela tiden, mina ögon svider och behövde en paus. Jag gick en kort promenad med Sixten för att få lite luft. Också skönt att se att världen utanför fortfarande fanns kvar trots allt.