Jag lovade Kerstin att leta rätt på en fin bild på pappa som vi kan ställa fram vid minnesstunden. Jag letade i alla mappar på datorn, men hittade ingen bild alls. Jag blev förtvivlad, jag som har fotat så mycket, och ingen bild hade jag på pappa som var fin! Antingen hade han hörselkåpor på sig, eller jobbade med något. Inget porträtt fanns. Men till slut så tog vi in kartongen med de svartvita bilderna som jag fotat för kanske tio år sedan. Och där fanns den här bilden. Jag blev lättad och glad för den känns verkligen som pappa. Ute, med pälsmössan på och den där blicken. En bild som hjälper till att minnas.
En vecka har gått nu. De två-tre första dagarna var nog värst, sedan blev det lite mer uthärdligt. Skönt att kunna skratta och vara som vanligt en stund. Mari och Siri var här och hälsade på i går, och jag var in till skolan på lönesamtal och visade upp Sixten för kollegorna och en del av eleverna. Det har också varit mycket praktiska saker att fixa. Vi har varit på begravningsbyrån och dödsannonsen var i gårdagens tidning.
I dag kändes det jobbigt, redan från morgonen. Vi var på kapellet här i Hortlax och tog avsked av pappa, så att även barnen skulle få se honom i kistan. Han var fin, låg i sin kostym, men lite mindre verklig än på sjukhuset. Det kändes i alla fall skönt att se honom en sista gång och bra för barnen också. De hade gjort var sin teckning som de fick lägga i kistan och de strök honom lite över skägget.
2 kommentarer:
Det syns så tydligt att han är din pappa, samma ögon. Jag skickar varma hälsningar till dig och en kram.
Tack för kramen!
Skicka en kommentar