Sällskap i mörkret

Ivar skulle gå ut för att skotta för någon dag sedan, men knotade lite över att behöva vara ute själv när det började bli mörkt. Han är nämligen lite mörkrädd. Jag skulle laga middag, så jag försökte istället med glada tillrop och sa att han ju hade sällskap av Sixten som låg ute och sov eftermiddagsluren i vagnen. Då sken han upp:
"Ja, och av morfar! För han kan ju titta, han är ju osynlig!"
Nöjd med detta gick han ut, men kom in igen efter en stund och muttrade:
"Jag vill inte bara vara ute med dem som sover och är osynliga!"