...och jag sörjer den inte! De två yngsta pojkarna satt förstås på första parkett på kanten av sandlådan, Sixten för en gångs skull tyst och stilla med stora ögon.Vi blev förvånade över hur ljust det blev inne i hallen - det känns som att någon har glömt att stänga ytterdörren, men det är bara det att taket på bron skuggade förut. Vi får en försmak på ljuset som kommer att flöda in i hallen vid glasverandan! Känns så skönt att vi är igång! Grävmaskin nästa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar