Det blev en lång bloggpaus, energin och motivationen har inte funnits där. Att skriva om det fina och lättsamma har känts meningslöst och tomt. Att skriva om det svåra har varit för svårt. För utlämnande.
Det har varit kämpigt för äldste sonen en tid nu, vi tar en dag i taget. Livet med Asperger är inte det lättaste livet, inte just nu i alla fall. Vår största uppgift just nu är att ge honom hopp känns det som. Trygghet och hopp. Att det kommer att bli bättre, kännas bättre.
Styrkekramar till er alla. Ni gör det så otroligt bra.
SvaraRadera/K
Tack Karin! Kram till er också.
SvaraRaderaTänker på er och skickar värme och styrka. Vill gärna ses, men har inte haft kraft för det. Tänk att något man vill ibland kan vara så svårt!
SvaraRaderaMarkus åker till Göteborg (jobb) till helgen och jag vet inte när jag åker tillbaka till Umeå med mamma, men jag hör av mig!
Kram på dig [och resten av familjen också].
Tack Mari, vi får ses när det passar :) Kram
SvaraRadera