Ivar som är fyra och ett halvt pratar mycket om morfar och bearbetar att han är borta. Han har varit mycket bekymrad över det praktiska, mest kring vem som nu ska köra alla maskinerna på gården nu när inte morfar kan det: traktorn, båten, skotern o s v. Det var nästan det första han sa när han fick veta att morfar var död:
"Då finns det ju ingen som kan köra traktorn. Vi måste nog köpa Kerstin ett traktorkörkort!"
Han har försökt att hitta lösningar för att göra allting bra igen och hitta det positiva i allt elände. Bland annat sa han:
"Det var ju bara pyttepyttelite bra att morfar dog, för han var ju ganska busig..."
När jag förklarade att Kerstin (morfars fru) var ledsen nu när morfar var borta så hade han en lösning på det också:
"Men det flyttar nog snart in en ny gammal människa i det huset."
"Nej, jag tror nog inte det, Kerstin ville nog bara ha morfar", svarade jag.
"Jo, men han kan ju vara ganska lik morfar. Och så kan hon ju bestämma att han ska heta Gösta!" (som morfar alltså)
För någon dag sedan hörde han en ballad som gick i moll på radion och sa helt plötsligt:
"Dom sjunger en döden-sång!"
Han kände säkert igen de sorgsna tonerna från de sångerna som sjöngs på begravningen. Sedan sjöng och spelade han på pianot en egenkomponerad döden-sång tillägnad morfar:
"Det var ju trååkigt att morfar är dööd..hans hjärta slutade att slåå..."
Jag hoppas att morfar hörde hans fina sång.
:) Så söta kommentarer..och kloka..och roliga. Skönt med lite solsken i det tråkiga.
SvaraRaderaDet är så fint och sorgligt på samma gång att jag gråter några tårar.
SvaraRaderaKloka, lilla, stora Ivar.
Jo, visst är han klok våran Ivar. Och söt!
SvaraRadera